Då börjar min granne ha extremt tråkigt sex med sin förmodat bättre hälft. Varför de ville göra mig delaktiga i sitt intima gnuggande övergår mitt visserligen begränsade intellekt, men om jag vill lyssna på något som ska hålla mig vaken kan jag ju alltid sätta på repriser av Ring P1 och bli lite upprörd när det ringer fåntrattar istället.

Nä, jag diktar mig till sömns:

Varför min älskade du
vill du sätta i dig en gnu
när de springer så fint med varann
i solen på en afrikansk högplatåsavann
låt de stackarna vara
och ät upp min misslyckade wok istället, jag kokade nudlarna för länge så det blev geggamoja av allting, fan!

Vilsna vi är
proletär
ansiktet utåt
jag luktar en ubåt

Vänder tillbaka mig från ut- och in
allt för långsamt, jag blir åter min.
Flyktigt inre försvinner i blåsten
tillvaron byggs omkring måsten.
Jag äger i alla fall den katt,
som varken är matt eller platt, men svatt




Undrar hur cykelvägarna ser ut i Nairobi?

Det blev iaf god pizza att varva den goda lasagnen med om den någon gång tar slut..

En framtida attjo! som sitter fast
i näsans inre liksom en pseudobarlast
jag lockar och pockar och om den till slut
väljer att att ur näsan så komma ut
kan jag på saker tänka igen
som vilat stilla sen nysningen

Förresten ska jag på Metallica i Juli. I Köpenhamn. Det ska bli roligt!

Varje gång jag försöker forcera en dikt så blir det bara blaj. Utan att jämföra mig för mycket med stora diktare som Per Gessle och Lili Päivärinta kan man väl säga att det måste komma av sig själv.

Bloggtiteln är ett internskämt.

Någonstans har jag läst att läkare emellanåt drar sig för ordet för att det är så laddat, och istället använder omskrivningar, det rätta medicinska namnet på just den speciella varianten eller typen. Det må vara en god tanke, men frågan är om det spelar särskilt stor roll.

Jag är förmodligen inte kronologisk, det är svårt när minnesbilderna blandas in i varandra. Jag minns när vi samlades på NÄL och besökte, under vad jag vill minnas var under en behandling med cellgifter. Det är många saker som är obekanta när man för första gången är på Öron-Näsa-Hals, saker som är nya och tar bort uppmärksamheten från det faktum att ens far ligger i sjuksängen med en plugg i halsen, som gör att han inte kan prata ordentligt. En sak jag särskilt minns är den vätskefyllda behållaren som innehöll cytostatika. Den kallas så, cellgiften. Att det hette onkologi var för mig också nytt. Min far var vid ganska gott humör, även om rädslan syntes igenom. Hans händer var alltid väldigt varma, det är ett drag jag har ärvt förresten. Sjuksköterskan, jag försöker intala mig själv att hon hette Sara, kanske var det Anna, var så fin att jag hajade till. Hennes sätt var precis så man vill att det ska vara när man hamnar i den situationen. Jag blev förbryllad, är det verkligen okej att tänka så där om en tjej när en familjemedlem har en dödlig sjukdom?

Hodgkins eller Non-Hodgkins lymfom. Ja, det var benämningen. Det är en sådan där sak som man funderar på ibland, men alltid glömmer bort att ta reda på. Vilken var det egentligen? Trakeotomin, eller tracken, som satt i pappas hals genererade en hel del slem. Det är inte ostraffbart att skära hål i luftstrupen och sätta in en mackapär som skall hjälpa andningen. Den fick slemsugas lite då och då. Maten intogs via näsan. Det låter lite flängt, kanske minns jag fel. Det var gröt.

Pappa sade vid något tillfälle att doktorn, läkaren alltså, med stor självsäkerhet sagt ”Den knäpper vi”, när far uttryckt oro inför ordet med C. Självklart svarar en läkare så, även om det kanske inte ser helt bra ut. Inget försämrar väl modet hos en patient som att veta att han aldrig kan bli bra igen? Han kommunicerade genom att skriva på ett kollegieblock. Han skrev ”cancer” och visade för mig. Skräcken syntes i hans ögon. Jag sa, mest för att övertyga mig själv tror jag, ”det går att bota”. Han fick ligga kvar på NÄL, men vi var ju tvungna att åka hem. Han fick en kopia av Slaget om Berlin av Anthony Beevor av mig. Tidigare hade han fått Slaget om Stalingrad av samma författare. Tror han läste ut den förra på bara några dagar. Det är en väldigt tjock bok.

När vi kom hem från Trollhättan, eller ja, Norra Älvsborgs Lasarett ligger ju strax utanför om jag inte har helt fel, ringde vi till pappas rum. Han kunde ju inte prata, men när man skojade hörde man ett hest skratt genom tracken ändå. Humöret hade inte helt försvunnit.

Cytostatikakurerna höll på ett antal veckor, efter ett tag fick pappa komma hem och göra behandlingarna där. Doktorn sade vid kontroller att det såg ganska bra ut. Det gick att slappna av igen, fortsätta med det man gjort tidigare. Men så, år efteråt, någon gång under våren/sommaren 2006, långt efter sista behandlingen, förmodligen vid en efterkontroll, kom ju det där beskedet som man inte vill ha. Gissa vem som var tillbaka, and this time he means business.

Bara några månader tidigare hade jag fått ett riktigt jobb, ett jag var utbildad till, på Gotland. Visst, det var långt bort, men jag hade väldig ångest inför att fortsätta jobba på lager, där jag aldrig kom någon vart, där jag steg upp trött varje dag, hade ont i kroppen större delen av dagen och kom hem utmattad, och detta för en högst omärkvärdig månadspeng. Såklart var Gotland långt bort, men jag levde på självsäkerheten hos E som förmodligen såg hur dåligt jag mådde på lagret. Jobberbjudandet fick jag i slutet av mars. Då hade min far nästan bara sex månader kvar att leva.

Jag tänker på honom varje dag, oftast med en melankoli, eller lättare sorglighet att jag inte lärde känna honom bättre. Speciellt när jag cyklar till jobbet. I samma veva som han försvann började jag intensivt lyssna på Pink Floyd, och då särskilt skivan The Division Bell, och ännu mer särskilt Coming back to life. Jag tänker tillbaka på minnen, både bra och dåliga. Brukar leta i minnet efter bra fraser som han använde, för att sedan ringa upp min lillebror och använda dem. Det tycker jag är ett bättre sätt att minnas och hedra minnet av någon som ju trots allt var delaktig i att man finns, och är som man är.

Sista gången jag såg honom var i en sjuksäng på Strömstads Lasarett. Minns inte mycket mer än att han var ganska svag och att det var någon sjuksköterska som var elak. Min faster Eva hade stannat över natt och umgåtts. Det var samma dag, eller någon dag innan vi skulle flytta till Gotland. Jag minns särskilt min ovilja mot att lämna honom där. Jag kände på mig att det var sista gången. Om jag pratade med honom någon gång när vi kommit till den lilla lägenheten minns jag inte. Förmodligen inte eftersom han hade en track. Mamma tolkade nog genom telefonen. Jag visste att far min var lättad över att jag hade lyckats.

En sådan där fin septembersöndag, sol och riktigt behagligt väder, någon gång på förmiddagen, jag och E var ute och gick, ute och såg hur det såg ut i omgivningarna kring lägenheten. Vi satt och såg ut över hamnen. Mamma ringde och sa att det var klart. Det var overkligt, jag hade bara en förälder. Jag gick till jobbet dagen efter, men kunde såklart inte riktigt koncentrera mig. Curt blev genuint bestört och ledsen, Lena skickade hem mig vänligt men bestämt. Mamma kom och hälsade på några dagar, för att vi sedan skulle åka gemensamt hem till begravningen. Det var några av de absolut mest ljumma dagarna på Gotland. Under tiden mamma hälsade på var vi på Fårö. Jag satt på en stenig sluttning ner mot havet och hade en varm bris emot mig, det var helt stilla.

Några dagar innan mamma hälsade på ringde hon och frågade något som jag är väldigt glad att hon gjorde, om jag kunde tänka mig att bygga kistan. Jag tyckte med en gång att det var en jättebra idé. Det, om något, hade farsan velat. Min storebror var initiellt inte lika entusiastisk, och min lillebror tog det mycket hårdare än jag. Vi byggde kistan av brädor sågade på den lokala sågen, fällda i skogen som tillhörde fastigheten. Bara ett kriterie hade vi att gå efter, och det var att benen på kistan skulle vara minst fem cm så att gaffeltrucken kunde lyfta den. Det slog mig då, egentligen självklart, att krematorier är så upplagda att ingen muskelkraft används för att hantera de avlinda. Det kanske är lite ovärdigt att bli transporterad av en gaffeltruck till ugnen, men det är ju ingenting att orda om antar jag. Brädorna var ohyvlade, kistan blev i mitt tycke en mycket värdig plats, det var flera som efter begravningen uttryckte en liknande åsikt. Den ägde rum på en klar, men inte kall, höstdag. Jag var med och gjorde pastasallad efteråt. Minns inte så mycket mer. Allting var väldigt rörigt för mig i flera månader efteråt. Mina arbetskamrater brukar säga att jag egentligen inte började förrän framåt vårkanten när jag var med på den första After Worken. Då hade den värsta rörigheten lagt sig.

Flera år innan det ens var på tal att flytta till Gotland pratade jag med en gammal gymnasiekompis som tidigare förlorat sin mor till samma enögda djävul, C. Han hade ett väldigt klart budskap, och det var ”se till att vara där på slutet”. Öboendet gjorde att jag aldrig fick avsluta ordentligt. Jag har ännu inte varit i minneslunden på grund av att det inte funnits tillfälle. Så här nästan precis två år senare tycker jag att Gotland tog ifrån mig en sista stund med min far. Jag har bestämt mig för att den här jävla ön inte ska få ta något mer ifrån mig nu.